Operation Cykelhjälm

Nu kommer det lite försenade inlägget om Institutets föreställning "Operation Cykelhjälm"

På ett dunkelt Inkonst lyses rummet upp av trötta spotlights i olika färger. Och i mitten av entrén hänger cykelhjälmar ner från taket. Här ska det cykelhjälms-opereras. Jag är förväntansfull, just på grund av att jag inte har några förväntningar överhuvudtaget. Jag har ingen aning om vad den här föreställningen handlar om egentligen. På avvägar har jag hört om krig. Men mer än så kan jag inte påstå att jag vet när jag kliver in i salen.
Det verkar vara många som läste tidningen i onsdags då det fanns ett mindre reportage i kulturdelen, vilket förvånar mig. Läser folk verkligen kulturdelen fortfarande?

Scenografin är lite underlig, men effektfull. Publikens stolar är placerade i ett kors med fyra gångar, i mitten hänger det en portabel bandspelare i ett snöre. Dessutom står det två pyramider med skärmar som verkar visa bildspel.

Ljuset släcks ner och bakom mig höjs en lift upp, där står en man med cykelhjälm. Han är tyst och upplyst av starka lampor. Någonstans ifrån letar sig en röst fram, en mans röst som rabblar samma stycke om och om igen.
”Kvinnor vet inte hur förtryckta dom är, utav män i andra länder...” etc.
Scenen är kraftigt upplyst av starka spotlights, men ändå är lokalen mycket mörk.
När rösten börjar tyna bort stegar en kvinna i uniform fram och ställer sig i mynningen av ena gången på scenen. Hon börjar mässa på ett högljutt operamanér. Jag har svårt att höra vad det faktiskt är hon säger. Frågan är om det ens är meningen.

Liften börjar sänkas och kvinnan står, vänd mot mannen och fortsätter mässa. Det hela framkallar ett obehag, en osäkerhet och ett fett intresse. Vad i hela friden handlar det här om.
När liften kommit till markhöjd hälsar mannen på samtliga i publiken genom att skaka hand och ropa ut slagord mot Sverige, Svensken. Kvinnan i uniformen svarar honom. Det är bara dessa två aktörer på scen.

Publiken är väldigt nära den manlige karaktären, han bjuder in dem, talar till dem, bjuder på bananer, öppnar sig som den lyhörde jämställda man han verkar vilja vara. Och det är politiskt korrekt för honom att vara det, just för att han är svensk, hävdar han. Han är god, han återvinner, lyssnar på ”sin” kvinna och bär cykelhjälm. Han är ordentlig. Det är viktigt för honom att särskilja sig på så vis. Att tillhöra ett kollektiv. Ett kollektiv som är bättre än andra. I början är han överlägsen för sina ideals skull, för respekten för individen och hennes okränkbarhet, men snart är det kollektiv han identifierar sig med, och själv har skapat i sitt inre, bättre bara på grund av sitt ursprung och sakta men säkert urskuldar han all ondska med endast sin överlägsenhet.

Vi känner oss som kvinnan i ett våldsamt förhållande som just för att hon är så nära också blir så mycket mer utsatt av hans plötsliga transformation, alá Dr Jekyll and Mr Hyde, till den aggressive, tanklöse patriarken, som desperat försöker känna sig hemma i någon identitet, nu när hans ”manlighet” blivit utmanad i jämställdhetens namn.

En del av föreställningen är referensen till Coppolas ”Apocalypse Now” och i sin tur Joseph Conrads ”Mörkrets hjärta”. Vi undrar vad krigsreferenserna till slut innebär. Ska de beteckna krigets våldsamhet som en symbol för det ultimata patriarkatet eller är det den ”svenske mannens” fiktiva inre strid med sin identitet och behovet att vara manlig enligt gamla normer?
Mannens styrka och behov av att bevisa sin manlighet med den ständiga armstyrkan.
Frågan är om det besvaras?

Vi blir våldsamt provocerade och slits i ambivalens mellan ironin bakom orden och en undran över hur långt man kan gå innan konsten i sig blir en manifestation av kvinnoförtryck, främlingsfientlighet och rasism.
Den aggressiva ironin som figurerar i pjäsen balanserar hela tiden på gränsen till att bli raka motsatsen till det den försöker ironisera. Där kommer osäkerheten, kanske är det just för att vi blir så utmanade som vi vill värja oss för denna bakvända retorik?

Men i grunden handlar den om nationen, individen, invandringen och en mans sökan och längtan efter en kollektiv identitet. Den stora rädslan för ett Matriarkat, som gestaltas via den bastanta kvinnliga rollen i uniform. I mångt och mycket verkar det vara mot henne som striden utkämpas.

Kanske är det så …att vi inte vet vad vi är, eller vem vi är, om vi inte ställer det i förhållande till något annat och någon annan?
Är det sammanhanget som gör en människa? Vilka förutsättningar vi får för situationerna bestämmer vilka vi är och blir?


Sammanfattningsvis kan pjäsen summeras med ett ord:
Spretig.
Manusförfattaren och regissören vill säga så otroligt mycket på en väldigt begränsad yta. Det är välskrivet och inte minst välspelat, men premisserna och ämnena är helt enkelt för många och det är mycket svårt att få någon klarhet. Det är så mycket som man matas med att man till slut nästan stänger av sig, ambivalensen.
Som sagt balanserar provokationen och ironin på kanten och när det lutar för långt blir ironin närmast ironisk.
Men! Däremot ger den upphov till stor tankeverksamhet och intensiva och långvariga diskussioner, så på det viset är det en pjäs som fyller sin funktion.
Med råge!

Skrivet genom ett samtal av och mellan Lia Sandberg och Erik Bergsten.