Operation Cykelhjälm

Nu kommer det lite försenade inlägget om Institutets föreställning "Operation Cykelhjälm"

På ett dunkelt Inkonst lyses rummet upp av trötta spotlights i olika färger. Och i mitten av entrén hänger cykelhjälmar ner från taket. Här ska det cykelhjälms-opereras. Jag är förväntansfull, just på grund av att jag inte har några förväntningar överhuvudtaget. Jag har ingen aning om vad den här föreställningen handlar om egentligen. På avvägar har jag hört om krig. Men mer än så kan jag inte påstå att jag vet när jag kliver in i salen.
Det verkar vara många som läste tidningen i onsdags då det fanns ett mindre reportage i kulturdelen, vilket förvånar mig. Läser folk verkligen kulturdelen fortfarande?

Scenografin är lite underlig, men effektfull. Publikens stolar är placerade i ett kors med fyra gångar, i mitten hänger det en portabel bandspelare i ett snöre. Dessutom står det två pyramider med skärmar som verkar visa bildspel.

Ljuset släcks ner och bakom mig höjs en lift upp, där står en man med cykelhjälm. Han är tyst och upplyst av starka lampor. Någonstans ifrån letar sig en röst fram, en mans röst som rabblar samma stycke om och om igen.
”Kvinnor vet inte hur förtryckta dom är, utav män i andra länder...” etc.
Scenen är kraftigt upplyst av starka spotlights, men ändå är lokalen mycket mörk.
När rösten börjar tyna bort stegar en kvinna i uniform fram och ställer sig i mynningen av ena gången på scenen. Hon börjar mässa på ett högljutt operamanér. Jag har svårt att höra vad det faktiskt är hon säger. Frågan är om det ens är meningen.

Liften börjar sänkas och kvinnan står, vänd mot mannen och fortsätter mässa. Det hela framkallar ett obehag, en osäkerhet och ett fett intresse. Vad i hela friden handlar det här om.
När liften kommit till markhöjd hälsar mannen på samtliga i publiken genom att skaka hand och ropa ut slagord mot Sverige, Svensken. Kvinnan i uniformen svarar honom. Det är bara dessa två aktörer på scen.

Publiken är väldigt nära den manlige karaktären, han bjuder in dem, talar till dem, bjuder på bananer, öppnar sig som den lyhörde jämställda man han verkar vilja vara. Och det är politiskt korrekt för honom att vara det, just för att han är svensk, hävdar han. Han är god, han återvinner, lyssnar på ”sin” kvinna och bär cykelhjälm. Han är ordentlig. Det är viktigt för honom att särskilja sig på så vis. Att tillhöra ett kollektiv. Ett kollektiv som är bättre än andra. I början är han överlägsen för sina ideals skull, för respekten för individen och hennes okränkbarhet, men snart är det kollektiv han identifierar sig med, och själv har skapat i sitt inre, bättre bara på grund av sitt ursprung och sakta men säkert urskuldar han all ondska med endast sin överlägsenhet.

Vi känner oss som kvinnan i ett våldsamt förhållande som just för att hon är så nära också blir så mycket mer utsatt av hans plötsliga transformation, alá Dr Jekyll and Mr Hyde, till den aggressive, tanklöse patriarken, som desperat försöker känna sig hemma i någon identitet, nu när hans ”manlighet” blivit utmanad i jämställdhetens namn.

En del av föreställningen är referensen till Coppolas ”Apocalypse Now” och i sin tur Joseph Conrads ”Mörkrets hjärta”. Vi undrar vad krigsreferenserna till slut innebär. Ska de beteckna krigets våldsamhet som en symbol för det ultimata patriarkatet eller är det den ”svenske mannens” fiktiva inre strid med sin identitet och behovet att vara manlig enligt gamla normer?
Mannens styrka och behov av att bevisa sin manlighet med den ständiga armstyrkan.
Frågan är om det besvaras?

Vi blir våldsamt provocerade och slits i ambivalens mellan ironin bakom orden och en undran över hur långt man kan gå innan konsten i sig blir en manifestation av kvinnoförtryck, främlingsfientlighet och rasism.
Den aggressiva ironin som figurerar i pjäsen balanserar hela tiden på gränsen till att bli raka motsatsen till det den försöker ironisera. Där kommer osäkerheten, kanske är det just för att vi blir så utmanade som vi vill värja oss för denna bakvända retorik?

Men i grunden handlar den om nationen, individen, invandringen och en mans sökan och längtan efter en kollektiv identitet. Den stora rädslan för ett Matriarkat, som gestaltas via den bastanta kvinnliga rollen i uniform. I mångt och mycket verkar det vara mot henne som striden utkämpas.

Kanske är det så …att vi inte vet vad vi är, eller vem vi är, om vi inte ställer det i förhållande till något annat och någon annan?
Är det sammanhanget som gör en människa? Vilka förutsättningar vi får för situationerna bestämmer vilka vi är och blir?


Sammanfattningsvis kan pjäsen summeras med ett ord:
Spretig.
Manusförfattaren och regissören vill säga så otroligt mycket på en väldigt begränsad yta. Det är välskrivet och inte minst välspelat, men premisserna och ämnena är helt enkelt för många och det är mycket svårt att få någon klarhet. Det är så mycket som man matas med att man till slut nästan stänger av sig, ambivalensen.
Som sagt balanserar provokationen och ironin på kanten och när det lutar för långt blir ironin närmast ironisk.
Men! Däremot ger den upphov till stor tankeverksamhet och intensiva och långvariga diskussioner, så på det viset är det en pjäs som fyller sin funktion.
Med råge!

Skrivet genom ett samtal av och mellan Lia Sandberg och Erik Bergsten.

Epilog? En liten avrundning...

Såja! Då var teaternsdag över, ridån går ner över scenen och arrangörerna slår av strålkastarna och smyger hem. Scenen står mörk och bloggen har sagt sitt. Det saknas ett enda inlägg just nu. Operation Cykelhjälm ska också få lite utrymme på raderna.
Jag har suttit på ett litet rep-rum på MAF och plitat ner mina ord, besökt nya upplevelser och förbannat mig själv för att det var alldeles för längesedan jag själv spelade teater. Men, glädjen finns, för det finns mycket utrymme och ett stort forum för fria teatergrupper.
En av punkterna hette: ”Teatern är död-Länge leve teatern” . Men jag vill gärna tro att teatern bara börjat. Och sålänge finanskrisen inte stryper hela kulturlivet så finns de stora scenerna kvar. Och de små, kommer alltid, alltid att vara kvar.

Så därför: Inte, tack och hej. Utan:
Stay tuned! Det kommer mera rafflande!

/Erik "Hatt" Bergsten

Teaterchefer bjuder på fika.

I stadsteaterns innersta gömmor, högt upp för trapporna, där finns ett rum. Ett rum med reliker från svunna föreställningar, rekvista från gud vet när. Rummet andas tradition och skaparglädje. Och direkt slås man av en doft av; kaffe och kanelbullar. En stort långbord står uppställt och det står just kaffe och kanelbullar till förfogande. Så man är inte sen att hugga sig en bulle och en kopp i väntan på de båda teatercheferna. Men det dröjer inte länge förrän de anländer.
Tillsammans med dem kommer även en gammal dansk dam som gör sig en entré genom att högljutt proklamera:
”Nu ska de bli godt me Kaffe.”

De båda cheferna tar plats vid ena kortsidan, med kaffet nära till hands.
Samtalet flyter på, de båda cheferna talar om hur saker och ting fungerar på stadsteatern. Bland annat väldigt ingående om vikten av att arbeta för publiken. Intressanta tankar om svårigheten av detta. Att, arbeta för att vara ”malmöbornas teater.” och lusten och passionen från utövarna och skaparna.

Att vara teaterchef är att vara inspirerad och inte minst inspirera andra.
Jesper Larsson och Petra Brylander personifierar dessa två egenskaper. Glöden dessa två har för sitt jobb lyser starkt igenom när de stå framför kaffetermosar och talar till en brokig skara som kommit för att samtala och lyssna på dem.

Öppet berättar de om organisationen kring teatern, hur mycket de strävar efter att skapa en så trygg och kreativ miljö som det bara går. Att använda de bidrag som de får från Malmö stad, högre kvalitet och lägre biljettpriser verkar vara några av led orden hos de båda cheferna och det ser ut att gå runt.
Förut sattes det upp sju stycken produktioner per år, nu, under deras ledarskap sätts det upp fjorton. Några stora och dyra och en del mindre. Men alltid med samma kvalitet och ambition.

Mot slutet av fikeriet, när bullarna börjar sina och mjölken till kaffet är helt slut kommer framtiden upp. Vad satsar de på i det närmaste?
Och prioriteten verkar ligga hos yngre och familjesatsning. Vilket får mig att dra på smilbanden. Teatern har, enligt mitt tycke, länge varit ett elitintresse. Vilket det inte varit förut. Men sakta började det bli så, skamligt. Men med en sommarteater på gång ser jag med nyvunnet ljus hur teatern verkligen håller på att bli ordentligt folklig igen. Ännu en sak att enas i. För alla.

/Erik "Hatt" Bergsten

Teaterhögskolan bjuder på Meta-teater!

Avgångseleverna på teaterhögskolan bjuder in till öppet rep på Bryggeriteatern.

Jag anländer dit bara ett par minuter i elva. I entrén står en ganska stor samling människor i alla åldrar. Närstående, utomstående o.s.v. I folkvimlet möter jag ett par bekanta ansikten, skådespelare, kanske med siktet inställt just på att stå på teaterhögskolans scen.

När det släpps in till scenen är det första som fångar min blick, en massa snubbar i kvinnokläder och en del kvinnor i snubbkläder. En rullstol och något som ser ut som en cementblandare som står mitt på scenen. När jag sätter mig på första parkett ser jag att, en bit ifrån mig står det en laptop en kamera och på en tv-skärm sitter en man med plommonstop och röker. Man börjar ju undra...

En lång man med rosiga kinder och en blommig klänning hälsar kort publiken välkommen, och presenterar sedan mannen i tv:n

”Med oss på länk har vi regissören Richard Turpin.”

Ensemblen ställer sig på scenen, redo. Via länken sitter regissören och ger aktörerna sina förutsättningar.

Redan nu är det lite tryckt stämmning. Regissören sitter som en gud och bossar över sina undersåtar.

Det hela ger en absurd känsla och inte minst är det intresseväckande.

Skådespelarna börjar träda fram på scenen, det börjar likna en repetition på riktigt.

Men hela tiden ligger den absurda känslan kvar. Regissören avbryter hela tiden sina skådespelare ger dem riktlinjer på ett, närmast brutalt sätt, allt för att vagga in publiken i att detta verkligen är en repetition. Det pågår hela tiden samtal på scenen, den ena skumma karaktären efter den andra går över scenen och för någon form av konversation.

Till exempel går en nunna och säger:

”Min fru är hemma med barnen.”

Det visar sig snart att en skådespelare har försovit och dennes motspelare, en man som gestaltar en höggravid kvinna blir mer och mer osäker och irriterad.

Plötsligt dyker den ”Sjuka” skådespelaren upp bakom regissören, via länken. Publiken börjar direkt vrålskratta. Skådisarna skäller och gormar på skådisen, som verkar befinna sig i stockholm. Regissören säger något om att han skulle gå igenom lite med honom.

Därför läser skådisen sina repliker via länken och konflikten trappas upp av att skådisen på scenen blir argare och argare.

Men alla försöker peppa varandra och det hela fortsätter. Tills i ett extremt känsloladdat tillfälle i repetitionen, regissören börjar hosta, klökas och kvida. Det tar inte lång tid innan han faller ihopa och skådisen från länken försöker förtvivlat hjälpa honom.

”Älskling.” ropar han.

”Jag tror han är död.” säger han plötsligt. Och med hela ensemblen emot sig, anser han att han själv borde ta över jobbet som regissör.

Han blir hastigt och på många sätt, lustigt nedröstad.

I ensemblen börjar en aktör ta sig för magen, han klöks häftigt, tappar balansen, folk försöker hjälpa honom, han faller handlöst i golvet igen. Han börjar krämpa mer och mer. Fler i ensemblen börjar klaga på smärtor, en utklädd kvinna börjar vrida sig i magkrämpor. Plötsligt ligger alla och sprattlar på scenen förutom en ensam person som tackar hela publiken så mycket för att vi kunde komma. Samtidigt som det vrålas av smärta runt omkring honom.

”Nu kan ni gå, tack, tack. Gå. Nu är det slut.”

Osäkert börjar publiken klappa, vissa ihärdigt och entusiastiskt, andra försiktigt och oerhört förvirrat.

Till sist börjar folket resa sig. Och den sista skådespelaren faller till marken.

”Är det meningen att vi ska lämna dem såhär?” frågar någon.

Och för att vara helt ärlig, så kände jag mig dum i huvudet när jag gick. Va fan. Där ligger en massa, typ, döda människor på marken och vi bara går härifrån.

För det som jag tänkte mig skulle bli en intressant insyn i arbetet på teaterhögskolan, visade sig istället bli ett praktexempel på Meta-teater och den genomslagskraft den har.

När jag sitter och publicerar det här sjoket är jag fortfarande inte helt övertygad.

Det jag däremot är, är Imponerad!

/Erik "Hatt" Bergsten

Stay tuned!

Kära, kära läsare.
Nu har redaktionen tagit plats i "rum 1" på MAF. Redaktionen i fråga består av en person.
Nämligen "Yours truly". Nu har halva dagen gått och inom väldigt kort kommer det upp inlägg om:
Teaterhögskolans öppna repetition från i förmiddags.
och
"Hur det går när två teaterchefer bjuder på fika"

Stay Tuned, det kommer bli rafflande!
Er tillgivne
/Erik "Hatt" Bergsten

Snart börjas det!

Om en vecka kickar det alltså igång! Den 28/3 går Teaternsdag 09 av stapeln i Malmö.
Under hela dagen kommer Teaternsdagbloggarna bevaka hela arrangemanget, blogga, reflektera, tipsa och stå för allmän kuriosa. Vi är tre stycken i redaktionen som kommer varva inlägg mellan varandra.

Stay tuned! Det kommer bli rafflande.
Tills dess,
Fridens"

Er tillgivne
Erik Bergsten