Teaterchefer bjuder på fika.

I stadsteaterns innersta gömmor, högt upp för trapporna, där finns ett rum. Ett rum med reliker från svunna föreställningar, rekvista från gud vet när. Rummet andas tradition och skaparglädje. Och direkt slås man av en doft av; kaffe och kanelbullar. En stort långbord står uppställt och det står just kaffe och kanelbullar till förfogande. Så man är inte sen att hugga sig en bulle och en kopp i väntan på de båda teatercheferna. Men det dröjer inte länge förrän de anländer.
Tillsammans med dem kommer även en gammal dansk dam som gör sig en entré genom att högljutt proklamera:
”Nu ska de bli godt me Kaffe.”

De båda cheferna tar plats vid ena kortsidan, med kaffet nära till hands.
Samtalet flyter på, de båda cheferna talar om hur saker och ting fungerar på stadsteatern. Bland annat väldigt ingående om vikten av att arbeta för publiken. Intressanta tankar om svårigheten av detta. Att, arbeta för att vara ”malmöbornas teater.” och lusten och passionen från utövarna och skaparna.

Att vara teaterchef är att vara inspirerad och inte minst inspirera andra.
Jesper Larsson och Petra Brylander personifierar dessa två egenskaper. Glöden dessa två har för sitt jobb lyser starkt igenom när de stå framför kaffetermosar och talar till en brokig skara som kommit för att samtala och lyssna på dem.

Öppet berättar de om organisationen kring teatern, hur mycket de strävar efter att skapa en så trygg och kreativ miljö som det bara går. Att använda de bidrag som de får från Malmö stad, högre kvalitet och lägre biljettpriser verkar vara några av led orden hos de båda cheferna och det ser ut att gå runt.
Förut sattes det upp sju stycken produktioner per år, nu, under deras ledarskap sätts det upp fjorton. Några stora och dyra och en del mindre. Men alltid med samma kvalitet och ambition.

Mot slutet av fikeriet, när bullarna börjar sina och mjölken till kaffet är helt slut kommer framtiden upp. Vad satsar de på i det närmaste?
Och prioriteten verkar ligga hos yngre och familjesatsning. Vilket får mig att dra på smilbanden. Teatern har, enligt mitt tycke, länge varit ett elitintresse. Vilket det inte varit förut. Men sakta började det bli så, skamligt. Men med en sommarteater på gång ser jag med nyvunnet ljus hur teatern verkligen håller på att bli ordentligt folklig igen. Ännu en sak att enas i. För alla.

/Erik "Hatt" Bergsten