Teaterhögskolan bjuder på Meta-teater!

Avgångseleverna på teaterhögskolan bjuder in till öppet rep på Bryggeriteatern.

Jag anländer dit bara ett par minuter i elva. I entrén står en ganska stor samling människor i alla åldrar. Närstående, utomstående o.s.v. I folkvimlet möter jag ett par bekanta ansikten, skådespelare, kanske med siktet inställt just på att stå på teaterhögskolans scen.

När det släpps in till scenen är det första som fångar min blick, en massa snubbar i kvinnokläder och en del kvinnor i snubbkläder. En rullstol och något som ser ut som en cementblandare som står mitt på scenen. När jag sätter mig på första parkett ser jag att, en bit ifrån mig står det en laptop en kamera och på en tv-skärm sitter en man med plommonstop och röker. Man börjar ju undra...

En lång man med rosiga kinder och en blommig klänning hälsar kort publiken välkommen, och presenterar sedan mannen i tv:n

”Med oss på länk har vi regissören Richard Turpin.”

Ensemblen ställer sig på scenen, redo. Via länken sitter regissören och ger aktörerna sina förutsättningar.

Redan nu är det lite tryckt stämmning. Regissören sitter som en gud och bossar över sina undersåtar.

Det hela ger en absurd känsla och inte minst är det intresseväckande.

Skådespelarna börjar träda fram på scenen, det börjar likna en repetition på riktigt.

Men hela tiden ligger den absurda känslan kvar. Regissören avbryter hela tiden sina skådespelare ger dem riktlinjer på ett, närmast brutalt sätt, allt för att vagga in publiken i att detta verkligen är en repetition. Det pågår hela tiden samtal på scenen, den ena skumma karaktären efter den andra går över scenen och för någon form av konversation.

Till exempel går en nunna och säger:

”Min fru är hemma med barnen.”

Det visar sig snart att en skådespelare har försovit och dennes motspelare, en man som gestaltar en höggravid kvinna blir mer och mer osäker och irriterad.

Plötsligt dyker den ”Sjuka” skådespelaren upp bakom regissören, via länken. Publiken börjar direkt vrålskratta. Skådisarna skäller och gormar på skådisen, som verkar befinna sig i stockholm. Regissören säger något om att han skulle gå igenom lite med honom.

Därför läser skådisen sina repliker via länken och konflikten trappas upp av att skådisen på scenen blir argare och argare.

Men alla försöker peppa varandra och det hela fortsätter. Tills i ett extremt känsloladdat tillfälle i repetitionen, regissören börjar hosta, klökas och kvida. Det tar inte lång tid innan han faller ihopa och skådisen från länken försöker förtvivlat hjälpa honom.

”Älskling.” ropar han.

”Jag tror han är död.” säger han plötsligt. Och med hela ensemblen emot sig, anser han att han själv borde ta över jobbet som regissör.

Han blir hastigt och på många sätt, lustigt nedröstad.

I ensemblen börjar en aktör ta sig för magen, han klöks häftigt, tappar balansen, folk försöker hjälpa honom, han faller handlöst i golvet igen. Han börjar krämpa mer och mer. Fler i ensemblen börjar klaga på smärtor, en utklädd kvinna börjar vrida sig i magkrämpor. Plötsligt ligger alla och sprattlar på scenen förutom en ensam person som tackar hela publiken så mycket för att vi kunde komma. Samtidigt som det vrålas av smärta runt omkring honom.

”Nu kan ni gå, tack, tack. Gå. Nu är det slut.”

Osäkert börjar publiken klappa, vissa ihärdigt och entusiastiskt, andra försiktigt och oerhört förvirrat.

Till sist börjar folket resa sig. Och den sista skådespelaren faller till marken.

”Är det meningen att vi ska lämna dem såhär?” frågar någon.

Och för att vara helt ärlig, så kände jag mig dum i huvudet när jag gick. Va fan. Där ligger en massa, typ, döda människor på marken och vi bara går härifrån.

För det som jag tänkte mig skulle bli en intressant insyn i arbetet på teaterhögskolan, visade sig istället bli ett praktexempel på Meta-teater och den genomslagskraft den har.

När jag sitter och publicerar det här sjoket är jag fortfarande inte helt övertygad.

Det jag däremot är, är Imponerad!

/Erik "Hatt" Bergsten